SNÖN LYSER 

Tillägnas rikemanssönerna SONJKA, BÖRDIG FRÅN FbUGOSKITSK, GIFTE SIG BRÅDSTÖRTAT I SIN SJUTTONDE VÅR MED EN KARL FRÅN SANKT PETERSBURG, MED HJÄLP AV ETT FALSKT GRAVIDITETSINTYG.Hon överlämnades med varm hand av sina föräldrar till en förälskad ingenjör som hon träffat under hans tjänsteresa. Det var bara att hämta henne. Sonjkas mor och far levde skilda och hade sina jaktmarker i traktens semesterhem där de levde loppan var för sig. Den unga dottern var kokett men hade ingen annan hemgift än sin oskuld. Skatten kunde dock närsomhelst fara sin kos om man tog hennes sexiga figur och slokörade godtrogenhet i beaktande. Då skulle hon bara hänga omkring som en osalig ande utan plats i tillvaron, så föräldrarna var lyckliga över att skatten inte gått till spillo.Sonjkas omyndiga axlar dignade under familjepliktens börda. Hon tvättade, lagade mat, städade, och stod i timslånga matköer. Två -tre gånger  om dagen hade hon umgänge med mannen som hon inte älskade. Dessutom var det meningen att hon skulle studera. Medan hon hade krafter kvar sökte hon till lärarseminariet. Hon kom in, men sedan var kraften slut, så hon avstängdes på grund av dåliga betyg och började jobba på fabrik.Trötthetens hinna blev bara tjockare och tjockare. Hon kunde knappast andas. På morgnarna, precis innan hon skulle vakna, trodde hon ibland att hon var hemma hos sin mor, att det var dags att stiga upp och gå till skolan. Men verkligheten bestod av en stor hårbevuxen karl som höll fast henne i sina labbar. Dags för morgonsex! Sedan var det bara att traska i väg till älsklingsfabriken. Sonjkas man brukade leende säga att han gift sig med en gymnasist - som godsägare förr i tiden brukade göra. Sonjka svarade inte men tänkte i sitt stilla sinne att han liknade en kusk mer än en godsägare, och det var henne han spände framför kärran för att dra lasset.Målarskolan luktade hon sig fram till så som sjuka djur finner läkeörter. Mest i hela världen  gillade Sonjka att teckna och måla. Skolan var fylld till bristningsgränsen, de tog inte emot fler, men Sonjka gav sig inte, hon grät och tjatade. Den åldrige konstnären tittade tillsammans med de bästa eleverna på hennes teckningar, och konstnären blev imponerad, han förbarmade sig över henne. Sonjka var uppenbarligen begåvad. När hon fick komma till skolan var hon fullkomligt lycklig. Hon målade med hänförelse.Ännu lyckligare blev Sonjka när privatisten Venja dök upp. Venja var född 1970 som son till makarna Chomutov. Hans far hette också Venja, Veniamin. Den lycklige fadern tänkte på hur han i hela sitt liv utstått plågor på grund av sitt idiotiska namn - "varför ska denna valp slippa ifrån?" Så hände det sig att sonen blev faderns namne. När fadern sjutton år senare med låtsad högtidlighet frågade sin son om han var stolt över det fäderneärvda namnet Veniamin, blev svaret kort: "Ditt djävla as."När Venja var klar med sin grundskoleexamen placerades han, enligt en annan familjetradition, i en prestigefylld krigsskola. Han förstod att det mest suveräna för att hans drake till far skulle få fnatt, var att lämna skolan mitt under en pågående termin. Föräldrarnas äktenskap betraktade han som en lycklig allians mellan två elakartade tumörer - Pappa Sarkom och Mamma Melanom -så följaktligen utgjorde han själv frukten av denna förbindelse.Han älskade att måla giftigt gröna monster med ådror i chockrosa. Med utgångspunkt i dessa konstverk bestämde sig fadern för att sonen önskade en konstnärs bana. Därför garanterades Veniamin d.y. platsen i Muchins konstskola från och med nästa år. Tills vidare placerades han i stadens bästa målarskola där han, utan att känna till hantverkets abc, blandade giftgrönt med purpurrött för att sedan tillsätta en massa svart.Skolans elever var till större delen seriösa personer, privatisternas kludderi diskuterades inte. Venja ägnade sig åt "konstnärligt skapande" och skrävlade om sin personlighet och sin begåvning.När Sonjka hörde detta stannade hon upp och gapade stort. Hon tänkte bara på varför ingen gav honom på käften för denna uppenbara fräckhet.Deras romans började en kväll när de tillsammans gick till T-stationen efter lektionernas slut, och två stora karlar dök upp ur en gränd. De var fulla och sa en massa fula ord. Venja gick fram och sa åt dem med sin unga klara stämma:- Sluta svära, gott folk! Här går jag tillsammans med min flickvän, hon mår illa av att höra på er!.Sonjka tänkte att nu skulle de slå ihjäl honom på fläcken. Men hon hade fel. Karlarna bad om ursäkt och tystnade. "Men vad nu då! Han ser mig inte ens, och så plötsligt: min flickvän! Han måste vara en ädel natur." Från denna stund blev hon kär. Edit Piafs sång om en ung kavallerist, en kornett från St Petersburg som dansade vals på en bal blev förälskelsens musiksignatur: 
Dansen väcker min längtan,
 jag räcker min hand
till en smäcker kornett
där vi står,
och vi går,  
tillsammans vi vandra,
vi älskar varandra,
 vi dansar bland andra
en strålande vår.
Vi är sjutton år. 
Venja med sina militära familjetraditioner blev för Sonjka en herremans son, en söt bortskämd pojkbyting. Någon konstnär hade han för helsike aldrig varit, han var kavallerist!Hans ynglingsansikte påminde om änglaansiktet på Rafaels Madonna-bild i Sixtinska kapellet, ett ansikte som för länge sedan vandrat över till varumärkenas värld. Venjas ansikte var bara en aning bredare, och så hade han lite mörkt fjun på överläppen.Venja hade inte bråttom med att bli av med sin svendom. Hans lust fann ingen utväg. Detta gjorde honom en aning cynisk. Han hade inte bråttom, han retade Sonjka samtidigt som han satte värde på hennes intresse, för hon fann hans oskuld underbar och vevade upp sin romantiska förälskelse som en gammaldags grammofon med en skiva med Edit Piafs valsmelodi. Hon tänkte hur det skulle varit mellan dem om de levat under en annan epok, i början av seklet. Då skulle hon ha varit körsångerska eller figurantska och han givetvis kornett, som det en gång i tiden så vackert hette.De var förstås bara barn. Venjas tennsoldater fanns kvar på hans nattduksbord. Sonjkas Barbiedocka prydde spegelbordet bredvid den äkta bädden. Bredvid dockan låg ett paket p-piller som Sonjkas svägerska, tjocka Varvara, sett till att hon använde. Svägerskan var rädd för att Sonjka, som hon i hemlighet hatade, kanske skulle bli med barn, för farföräldrarna och deras sommarställe räckte bara till för hennes egna!Det fanns ännu en dam som var till synes snäll mot Sonjka. Det var en uttråkad lyxprostituerad som under sin lediga tid försökte odla andliga intressen så att hon ibland tog pianolektioner eller ägnade sig åt yoga. Nu fick hon för sig att hon skulle lära sig att måla, och genom bekanta kom hon in som frikostigt betalande privatist i samma målarskola som Sonjka. Hon hette Ljuba men brukade presentera sig som Laura. Lauras erfarenhet i världens äldsta yrke var icke ringa. Under sin karriär hade hon skapat en stor kundkrets, men vid det här laget var hon själv redan ur leken. Hon förstod att hennes tid snart skulle vara ute, därför sökte hon flickor med passande utseende för att göra folk av dem och själv tjäna en hacka som mellanhand.Sonjka trodde först att det var fråga om att sälja hennes alster till dollarturisterna men snart fattade hon att Laura menade en helt annan vara. Laura visste vad ett kilo kvinnokött kostade på marknaden och såg genast att Sonjka skulle väcka efterfrågan i minst fem år. Dessutom var hon en enkel själ, en som man kunde göra vad man ville med. Laura funderade redan på hur man skulle bearbeta denna råvara och ge Sonjka en passande image. Sonjka var vithyad, blek på grund av rovdriften hon utsatts för, därför behövde hon målas i klara färger. Läpparna var inte stora men fylliga och klart tecknade, vinrött skulle passa.De orientaliska karamellbruna ögonen skulle nog göra sig bra i lila ögonskugga, men det mörkt kastanjebruna håret måste färgas rött. Lät man henne sova ut och äta upp sig kunde man, efter att ha supit henne full, rivstarta kommersen. Sonjka ansåg att ett passande slut på romansen med kavalleristen som skulle förföra henne och lämna henne ensam, skulle vara att falla i fördärvets bråddjup. Det var bara det att kavalleristen inte hade bråttom med förförelsen. Venja hade komplex, längre än till vågade samtal gick han inte.Laura skyndade på, men Sonjka satte sig på tvären. Romansen först, fördärvets bråddjup sedan. Laura var irriterad: "Här sitter hon i skiten upp till öronen, och så envisas hon också!", medan Sonjka forsatte att nynna på sin franska vals. Laura tröttnade på den så till den grad att hon skrev en niddikt: En masks kärlekssång 
O, vilka patetiska toner
-av sången man ingenting hör!
om frihet och ädla passioneren
mask sjunger vackert och dör.
Så rosig och hal och ömtålig
han lämnade sin gödselstack.
Men världen därute var dålig
-han hamnade under en klack! 
Sommarlovet nalkades.Sonjka kom inte till något beslut, och Laura tröttnade: "Synd på varan bara!" Hennes målarintresse försvann dessutom vid det här laget, och hon lämnade skolan.Sonjka ängslades. Hennes Venja skulle börja på Muchins konstskola, hon skulle aldrig få se honom igen! Hon var nära förtvivlan, men kurskamraterna tröstade. Detta var ju den allra bästa målarskolan i St Petersburg. Den låg i en gammal delad lägenhet högst uppe i ett 1800-talshus med fönster mot en innergård, och eleverna trivdes i dess skapande atmosfär, som inte på något sätt liknade bohemisk oreda. Bland dem fanns både sådana som studerade vid Muchins konstskola och Konstakademins studenter. Om Venja inte var fullkomlig idiot skulle han komma tillbaka - och idiot var han inte.
 Under hela den långa sommaren slavade Sonjka på sin mans familjesommarställe. Hon skötte odlingarna, någon tid att koppla av kom inte i fråga. Till hösten var hon helt utsläpad och skrev till sina föräldrar att de skulle ta hem henne så fort som möjligt. Men pappa och mamma levde i varsin lilla enrummare, med samma dröm - att finna en ny partner. De svarade henne på olika sätt men andemeningen var en och samma: "Du har gått och gift dig. Din plats är vid spisen." Efter hon har läst dessa varma brev förstod hon att barndomen har tagit slut utan att börjat  Alla detta läck att vara på lotsas vuxen inte är på lotsas längre.
Läsåret började på nytt. Sonjka fattade mod och ställde till med skandal. Hon vägrade arbeta på landet, det var nog med fabriken, hushållet och mannens omättliga sexbegär. Maken blev så arg på hennes arbetsvägran att han till och med slog henne - men det hände sig att straffet inte lämnade några som helst spår på Sonjkas unga kropp, medan mannens hand svullnade upp. Röntgen visade en spricka i handleden. Sonjka tyckte så synd om honom och klagade så högljutt att han nådigt tillät henne att återigen börja besöka målarskolan.

 

Mycket riktigt. Venja dök upp. Men han var inte längre någon rosig kavallerist utan liknade snarare en medioker konstnär. Egentligen såg han bättre ut än förut, hade gått ner i vikt och var bättre klädd, men fräschören var borta. Han såg sig omkring med viss avsky. Det märktes att han inte längre var oskuld. Hela sommaren hade Sonjka väntat på att få möta sin älskade. Nu fylldes hennes stackars huvud återigen med den förtjusande valsen, hon höll fast vid den dröm som hållit henne uppe. Men Venja såg inte Sonjka. Han verkade inåtvänd. Hon satt framför sitt rena pappersark utan att kunna teckna, för utan hans kärlek saknade hennes liv mening. Inte kunde hon veta att Venja överhuvudtaget inte längre vågade se på fruntimmer. Denna sommar hade han blivit knäckt - gott åt fräckingen - och såhär gick det till: Venja hade bestämt sig för att välja ut sin första kvinna. Hon skulle vara bäst på alla sätt, både vacker och intelligent, och liksom han själv skulle hon tillhöra societeten. Självklart skulle hon också
 vara mycket erfaren. I Muchins skola fanns en som motsvarade kraven. Han började skryta högt i hennes närvaro, beskriva sin förträfflighet: "En flaska med passionens ande inuti." Man skulle bara släppa ut anden, och då... Flickan, en erfaren tjugoåring, fick bubblan att spricka så fort hon tog tag i flaskan. Flaskan öppnades vederbörligen, men någon ande fanns där inte.Societetsflickan kunde inget annat än framföra sina kondoleanser. Hon sa att Venjas utrustning var av dålig kvalitet, det var lika bra att sluta göra reklam för den, annars skulle han komma på skam. Det var tur för honom att hon var så snäll att hon avstod från att avslöja honom, annars skulle folk skratta. Allt sedan denna händelse kände han sig sexuellt underlägsen. En kväll genade Sonjka till skolan genom att dyka mellan innergårdarna. Plötsligt hörde hon steg. Det var Venja. Ingen annan fanns i närheten. Vilket passande tillfälle att få prata med honom! Hon lutade sig mot en mur och såg ut som ett offer. Venja vandrade längs den trånga gången i dystra tankar. Plötsligt såg han, där vid tegelmuren, en söt varelse som betraktade honom med en slavinnas dyrkan, en blick som göt balsam på Venjas sårade självkänsla. Han gick fram och grep tag i henne och började dra iväg henne till den närmsta trappuppgång som om hon vore hans lagliga ägodel, en som han fick behandla som han ville.-   Vad som helst, bara inte det här! Sonjka vägrade att pippa i trappuppgången.-   Men du är ju min?!- Jag är din. Men tänk på att lektionen har börjat för en halvtimme sedan, sa Sonjka för att på något sätt höja sitt värde.-  Visst,ja. Jag går in först, sen kommer du. Sonjka stod kvar, besviken och rufsig i håret.Hon hade förstås trott att Venja skulle strunta i skolan.När hon kom in väntade hon sig att Venja skulle titta på henne, le, prata med henne. Men han satt och tecknade som om ingenting hänt.Lektionerna var slut. Venja samlade ihop sina  saker och gick utan att se på Sonjka. Hon trodde först att han väntade någonstans på vägen, så hon tittade i alla trappuppgångar, men han var inte där. Då skyndade hon på, och fick syn på honom.Hon tänkte gå förbi utan att låtsas om honom, men han grep tag i henne och ville återigen dra in henne någonstans.Så förblev det. Under lektionerna låtsades han inte om henne, men efter skolans slut traskade de omkring, gick in i trappuppgångar. Hon gav alltid samma svar: "Vad som helst, bara inte det här". Sonjka kunde dessutom aldrig stanna ute länge, hennes man misstänkte redan att något var på tok. En gång höll hon på att kalla honom Venja under ett intimt ögonblick. Hon tänkte att han skulle döda henne på fläcken, dessutom kändes det hemskt att vara kär i en men ligga med en annan.Sonjka och Venja sa till varandra att det inte kunde fortsätta såhär länge till - men de menade inte samma sak när de sa det.

 

 En kväll sa Venja att han kommit överens med sina kompisar på ett studenthem om ett rum.Sonjka uppfattade det som en inbjudan till gemensam flykt. Detta var i mitten av oktober. Sonjka tog ett par dagar ledigt frånjobbet. Natten före flykten kunde hon inte sova, hon låg vaken och tittade på klockan. Först någon timme före gryningen somnade hon för en stund, och när mannen skulle gå till sitt arbete låtsades hon sova.Dörren slog, och hon öppnade ögonen. Var kommer allt detta ljus ifrån? Hon gick fram till fönstret. Det var den första snön! Hon tittade på de stora snöflingorna och skrattade av lycka. Det var dags att packa. Hon tog fram sin gamla kantstötta vita resväska som en gång i tiden följt henne till kollo. Om hon hade varit en praktisk person skulle hon insett att hon egentligen inte ägde någonting värt att ta med sig, men nu fylldes väskan snabbt med sommarkläder, gamla foton, teckningar och andra prylar.Hon satte på sig mockastövlarna som hennes mor skänkt henne från sitt eget skoförrråd.  De var försedda med mycket hög klack och var en aning för stora. Hon visste att de inte passade för säsongen, men de klädde henne.En halvtimme försenad dök Sonjka upp. Venja trodde att hon aldrig skulle komma och var redan arg för att han fick vänta och frysa. Ändå mådde han dåligt när han såg hur hon traskade i snön med sin resväska. Sonjka räckte honom väskan som om det varit självklart att han skulle kånka på den, och de gick mot studenthemmet.Rummet var möblerat med ett bord och fyra enkelsängar. Sonjka ville packa upp, dricka en kopp té och bli varm. Hon ville prata om framtiden. Men Venja ville skrida till verket. Båda var nervösa. Allting gick för snabbt, det blev en pannkaka. Venja tänkte att hans första kvinna måste ha haft rätt. Han dög inte. Han gömde ansiktet i kudden och ville bara ligga. Sonjka lät honom vara och gick tyst till badrummet. När hon kom tillbaka sov han. Hon la sig vid hans sida och somnade också.Passion vaknade före dem. Nu var allt helt annorlunda. De tittade varandra i ögonen och såg att han inte längre var en aningens tarvlig sprätt med tjuvaktigt sätt att föra sig, och att hon inte längre var någon patetisk och uppspelt hjältinna i en melodram. De kom varandra till mötes i full fart, som två lok. Kontakten var våldsam och fullständig. I det ögonblicket, när han hörde Sonjkas skrik och själv upplevde njutning så skarp som om den i stället vore smärta, tänkte Venja att det hela var värt besväret, han som var dömd att iaktta vad han än gjorde. Sonjka svimmade nästan av njutning. "Det här måste vara det de kallar orgasm" tänkte hon. Hennes man tvångsmatade henne med böcker om sex men själva pålningen som dagligen ägt rum under ett helt års familjeliv hade aldrig skänkt henne denna känsla. Venjas lycka var fullkomlig. Han måste vara helt normal, och för detta var han henne så tacksam att han ville gråta. Egentligen var hon hans första kvinna liksom han egentligen var hennes första man.Passionens slagvågor lade sig, och Venja och Sonjka låg lugna och avslappnade intill varandra. De skämtade, kunde nu också småprata med varandra som jämlikar.Sedan fick de besök. Venja presenterade Sonjka
för sina kompisar. Man slog sig ihop, killarna gick ut för att handla mat och dryck. Någon spelade gitarr. Venjas vänner betraktade Sonjka med intresse, och hon blommade av lycka. Allting var så fantastiskt fint - men det var ännu bättre när de gick. Venja stärkte sin nyvunna manlighet genom att älska hela natten. Han var nästintill kär i Sonjka och upprepade hela tiden att hon var hans.Om det inte var för den där slitna vitmålade resväskan i hörnet skulle han säkert bli kär på riktigt. Denna väska hindrade hans berusning en aning, och han tittade på den då och då med viss skräck i blicken.De vaknade hungriga. Nästan all mat från igår var uppäten. Venja gick ut för att handla. Sonjka städade, gjorde sig i ordning och satte sig att vänta på värmeelementet vid fönstret. Hon tänkte på hur de skulle ha det tillsammans, hur han skulle presentera henne för sina föräldrar. Hennes nuvarande svärföräldrar satte värde på hennes hushållstalanger, det måste ju även Venjas föräldrar göra. Sedan skulle de skaffa plats åt henne på Muchins konstskola, de hade ju förbindelser...Det töade. Sonjka tittade ut på gatan och drömde.Dörren gnisslade plötsligt till. Hon kom till sans. Det var länge sedan han gick. Hon måste skälla ut honom, kanske inte ens titta på honom! Hon låtsades vara arg men kunde inte hålla tillbaka ett leende. Inte desto mindre blev pausen en aning lång.-  Är inte Venja...?Rösten som mumlade lät bekant. Det var en av Venjas kompisar.-  Han är inte inne. Han kommer snart. Sonjkas röst lät missnöjd. Killen dröjde en litenstund, och gick sedan."Vad var det jag tänkte på?" Sonjka fångade in ändarna på sin dagdröm och drömde vidare. Plötsligt slogs hon av en hemsk, brännande tanke: "Han har gått för alltid!". Nej, det var inte sant, han skulle komma tillbaka när som helst. Än en gång försökte Sonjka drömma, men mörkret utanför fönstret betydde bara en sak - det var kväll.
Han skulle inte komma tillbaka. Hon försökte att få sig själv att tro att det inte var sant, men ur visshetens lilla spricka kom rädslan upp som brinnande lava och täckte hennes själ med förtvivlan och panik. Varje minut, varje sekund som gick var en extra bekräftelse. Han hade gått för alltid.Kompisen visade sig återigen i dörröppningen, och Sonjka satte på sig kappan, tog sin väska och sa:-  Jag går nu.Hon sprang längs studenthemmets korridorer och trappor mot utgången, vandrade sedan genom staden. Hon tiggde tvåkopeksmynt och ringde hem till Venja varje halvtimme. Hans mamma svarade till att börja med artigt:-  Venja har inte varit hemma sedan i går kväll. Vem ska jag hälsa ifrån? Senare sa hon bara att han inte var hemma. Sonjka la på i skräck för att mammans tålamod skulle tryta, hon kunde ju knappast förklara ens för sig själv varför hon fortsatte att ringa. Kanske var det bara så att det inte fanns något annat att göra.
Hon gick in på postkontor och i affärer för att värma sig lite. Hon var förskräckligt hungrig. Hennes man brukade ta hand om familjens pengar. Alla småpengar som hon lyckats spara ihop gick åt igår kväll när de skulle festa. Hon gick in på vårdcentralen och ställde sig i den längsta kön. Sedan somnade hon sittande i en stol. Hon väcktes av en kvinnlig läkare som frågade:-  Ska ni in till mig?Sonjka darrade till och gick ut på gatan. Det var två timmar sedan hon sist ringt Venja, så hon ringde igen.-  Han var här, sa mamman. Åt lite och sprang ut igen någonstans.Sonjka bestämde sig för att inte ringa mer, det var bara idiotiskt.Det snöade. Snön var blöt. Sonjka styrde kosan mot Nevskij och kom fram till Astoria. Hon såg två lyxklädda skönheter kliva ur en taxi och segla genom den blänkande entrén mot världen full av glamour. "Det är kanske dags att sälla sig till dem?" Sonjka granskade sin bild i en fönsterspegel.
 Hon var frusen och ynklig med sin sommar­resväska i handen. "Inte vill de där dollarhororna ha mig", tänkte hon. Om hon och Venja hade haft en äkta romans med ett riktigt tragiskt slut, då skulle hon ha vågat sig fram och målat upp en patetisk tavla. Lyxfnasken skulle säkert ha visat medkänsla och hjälpt henne. Men här fanns ingen tavla, bara en liten skiss - ett ärggrönt monster, sådant som Venja gillade att måla innan han satsade på den stora konsten och som hade varit mycket mer sympatiska än hans senare smutsiga stilleben.Sonjkas stövlar läckte, vattnet skvalpade. Fötterna var genomfrusna. Slutstroferna i den smäktande valsen dök återigen upp i minnet: 
En ensemble,miserabel,
ej fashionabelpå en nattkabaré.
En rysk nattportier.
Han drömmer och fryser,av minnena lyser.
 En gammal kornett på sin taburett. 
Flytt från döden,
från grymma öden,
 frätt av nöden,
av åldern kall,
han ser mot Pigalle.
Reklamljusen brinner,
i snön försvinner,
men han finner i detta snöfeeri
Hotel de'Russie. 
Att gå hem var otänkbart.Att övernatta utomhus än mer otänkbart. Tiden gick, tunnelbanan skulle stänga. Något måste göras.Hon knackade på sin lägenhetsdörr. - Jag har varit otrogen.Mannen betraktade henne med stenförakt, vände om och gick mot sovrummet. Sonjka följde efter som en tuktad hund. Mannen vände sig bort, uppenbarligen äcklad av hennes närvaro, och hon suckade lättad. Men redan nästa dag var det inte alls lika bra. Mannen söp till.Sonjka började arbeta ett senare skift för att slippa stöta ihop med honom. När hon kom tillbaka från jobbet sov han. En gång vaknade hon mitt i natten, utsövd för en gångs skull, men då var mannens bäddhalva tom.En granngumma visste allt:- Din karl har gett sig i lag med Tatjana.Det var hustrun till mannens supkompis, 15 år äldre än Sonjka.   En dag när det plötsligt ringde på dörren, stod den där Tatjana på trappan.- Kom ett tag. Karlarnas slåss. De måste skiljas åt.Sonjka gick tillsammans med Tatjana nerför trappan. På första trappavsatsen slogs deras fulla klumpiga män. Tatjana försökte skilja dem åt, vilket fungerade ungefär som att hälla tändvätska i elden, men Sonjka tittade på den äckliga scenen utan att ingripa. I slutändan kom två bilar, polis och ambulans. Ambulansen förde bort Sonjkas man medan Tatjanas man sattes i polisbilen.Nästa morgon snöade det på riktigt. Det kändes högtidligt att betrakta de stora, äkta snöflingorna. "Det är inte som den där första oktobersnön. Den här kommer inte att smälta bort. Den förråder inte. Dags att ge sig av. De lovade en plats på arbetarhemmet. Annars finns det ju många andra ställen. Varifrån fick jag en idé att det var slut på mig och jag hade ingenstans att gå? Hela världen ligger öppet framför mig. Jag behöver bara göra ett steg fram.
Denna senhöst skulle hon fylla sjutton.