PÅ VÄG MOT NATTEN   
Vi vaknade nästan samtidigt eftersom det var fredagenden trettonde, och tittade ut genom bilfönstret.Sjöjungfrurnas ormlika kroppar sträckte sig ned mot oss från blommande äppelgrenar liksom från molnen. Deras hemska blinda ögon stirrade in i bilen utan att se. De sjöng nästan entonigt, och detta ljud gjorde att det kändes trist och kallt.Slava trampade på gaspedalen, och vi körde i rasande fart på den knackiga byvägen mot den belysta stora vägen. Vi satte på radion, men kunde under lång tid inte prata med varandra. Det upplevda gav oss rysningar. Vi körde genom städer med förgyllda kupoler och finurligt järnsmide. Himlen ljusnade.-  Bensinen är snart slut.-  Vi är fem kilometer från nästa stad. Vi tankar där.Staden tycktes insvept i duggregnets slöja, och luften var grumlig. Ett tjockt dammlager täckte allt. Människorna var på väg till sina arbeten.  Ansiktena var tomma och trötta. Vi började fråga efter en bensinstation. Som svar ryckte man på axlarna, eller reagerade inte alls.-   Vad är klockan, Slava?-   Sex.-   Är de på väg till jobbet?-   Det är kanske så att det inte finns några bilar här. En ny stad byggdes rekordsnabbt samtidigt med fabriken för tio år sedan av samma bygglag.Vi fann bensinstationen med möda.  Utanför staden såg vi en solig morgon. Vi körde längs en flod.-   Jag vill ta ett dopp.-   Vattnet är iskallt.-   Jag vill ta ett skönhetsbad.-   Och bli förkyld på köpet.-   Jag vill ta ett dopp i alla fall. Naken och i gryningen.Slava stannade bilen.När han såg mig gå i vattnet ryckte hans näsa

 

 liksom av smärta. Jag ville skvätta vatten på honom men han hoppade in i bilen i tid.- Jag skulle egentligen vilja sova ett par timmar. Vi tar rast.Vi körde in i skogsbrynet. Slava fällde ut stolarna, tog fram ett himmelsblått sidentäcke, svepte in sig i det och gäspade skönt.- Jag går ut en sväng.Slava hade lockat ut mig direkt från discot, så jag fick ta min skogspromenad klädd i högklackade skor och en tätt åtsittande silverbyxa med hängslen. Någonstans ifrån hördes ett ihärdigt flugsurr. Jag fann vad det var, en förkolnad ring efter en lägereld. I den låg tolv brända kattlik, snarare kattungar än vuxna katter. Jag såg tolv öppna martyrmunnar."För att bli synsk måste man bränna tolv katter levande..." står i en handbok i magi.Någon harjust blivit synsk.När jag kom tillbaka till bilen efter min rundvandring var Slava redan vaken.-  Har du sovit gott?-  Jag drömde om en kompis. Han dog. Alla hans

 

 tjejer kom till hans begravning. Fann du något i skogen?-  Träd så in i skogen.-  Ska vi åka?-  Javisst.-  Säg till när vi åker förbi ett postkontor. Jag måste ringa. Han kom ut från postkontoret arg och dyster.-  Hon är en hynda.-  Sätt inte igång nu igen. Hon är en riktig kvinna. Hon kan stoppa dig när du skenar iväg. Det enda jag kan göra är att springa efter dig i koppel.Slavas leende sken av hämndlystnad.-  Har inte du lust att ringa honom?-  Jag brukar inte ha tur när det gäller småsaker. Men när det gäller det viktigaste brukar jag ha det.-  Är han bara en småsak för dig?-  Han är överhuvudtaget ingenting.-  Äsch, OK då. Jag kan berätta att han ringde en gång när du inte var hemma. Han berättade roliga historier.  - Hans förråd av roliga historier räcker bara den tid det tar att tömma ett par flaskor vin.Vi åkte vidare. Slava var nervös.-  Hördu, jag måste fixa min medicin.-  Var då, har du tänkt?-  Vi stannar någonstans i skogen och gör upp eld. Där kan vi koka ihop det.-  Är du galen? Du kan ju bli smittad med någonting. Vi åker till närmaste by och ber någon att få låna köket. Framför ett av husen satt en ganska sympatisk karl. Han tittade på vår skinande Volvo som om den vore en ufo.Slava gick ur bilen och hälsade. Mannen nickade till svar.-  Jag är njursjuk. Jag måste omedelbart ta min medicin. Får jag fixa den i ditt kök?-  Jaså, du med? Tre njursjuka har redan stannat här i dag för att fixa medicin. De kokade, de kokade  så in i helvete. Mitt kök stinker av aceton. Men låt gå, kom in.Varje gång Slava talade med mig efter en spruta fick jag känslan av att det inte var mig han talade till.- Jag älskar dig. Ja, jag älskar dig, upprepade han hela tiden medan han tittade på mig med vidöppna ögon. Hans blick trängde in i mig som en strålkastare på en fängelsegård. Den lämnade mig ingen möjlighet att gömma mig eller dölja något för honom.  Staden dit vi var på väg låg tre mil från Tjernobyl.På grund av detta nära grannskap var den tyst, till hälften utdöd. Långt tillbaka i tiden var detta en huvudstad för ett forntidsfolk som furstinnan Olga utrotade. Nu var det bara en härva av små stigar upptrampade i lera från den ena vitkalkade stugan till den andra, och asfalterade vägar mellan likadana femvåningshus.Vi gick in i ett av dem, gick upp för trappan. Jag låste upp, och vi kom in i en vanlig enrummare - det fanns en balkong, en telefon, ett badrum med toalett.- Zina, titta, det finns inget vatten i kranen.- Du väntar dig för mycket! Här får man vatten bara två gånger under ett dygn. Man måste passa på och skaffa sig ett förråd.- Här vill jag inte stanna. Vad ska du med denna lägenhet till?- Man får ingenting för den, så jag behåller den. Måste man gömma sig, då är den bra att ha. Ingen hittar mig här.Jag hade kommit för att besöka gravarna. Hela min släkt låg här. Vi satt en stund på min balkong, drack en öl var och åkte vidare mot kyrkogården. Med en bondsjal som täckte min discodräkt gick jag bland gravarna medan Slava videofilmade mig. Det sista han filmade var när jag gick längs vägen från kyrkogårdsporten.När Slava tittade på filmen sa han:-  Vet du vad. Jag har en känsla av att du kommer att gå vidare men jag stannar här.-  åker vi på en gångVi fortsatte.Även Slava hade bestämt sig för att vallfärda till förfädernas gravar. Ukraina blomstrade. Karpatbergen reste sig högre och högre framför oss. Vi körde in i en nationalistisk ukrainsk by.Människorna här verkade vara sina egna herrar, att döma av husens kvalitet. Med sådan kärlek de dekorerade sina hem! Det var hemslöjd så långt ögat nådde: snickarglädje kring fönstren, möbler med inläggningar, hemvävda bonader och mattor. Men kinesiska importvaror betraktades som den största lyx, och hemslöjdens mästerverk fick samsas med billiga konsumtionsvaror. Vi fick besöka alla släktingarna i deras hem. Min discodräkt omgavs med degknyten. Sedan fick vi sova i ett eget hus, som om vi vore ett nygift par.Slava vände ryggen mot mig och somnade, men jag gick upp för att genom fönstret beundra den praktfulla ukrainska natten. Plötsligt såg jag Slavas släkt församlade kring vår bil, beväpnade med älgstudsare. Jag väckte Slava, och vi gick ut

 för att fråga vad som stod på.-  Bilen kan bli stulen! sa släktingarna med eftertryck.Slava sprang in och hämtade täcke och kudde. Vi la oss i bilen.Efter en stund vaknade jag igen och upptäckte att de beväpnade släktingarna fanns kvar, så återigen väckte jag Slava.
   - Vad står på nu då?
-    Det finns en risk att ni blir stulna ihop med bilen, svarade släktingarna.Inte förrän vi lånat varsitt gevär av dem gick de hem. En stund senare vaknade jag av mitt eget skratt ,jag måste ha drömt något roligt.-  Var det mig du skrattade åt? frågade Slava. Han var skrämd. Alla ljus i byn slocknadeplötsligt, och samtidigt började gårdshundarna yla.På morgonen fick vi veta att det blivit strömavbrott i hela byn. Vi började hemfärden, men Slava bromsade in vid postkontoret.- Ring henne och tala om för henne att jag är död. -   Ett dåligt skämt.Jag hatar min servila natur. En lätt psykisk påtryckning fick mig att ringa trots att det ordentligt bjöd emot. Sedan trösta de jag mig med att hon ändå inte trodde mig.-  En spännande resa, du. Vet du, jag har till och med bestämt mig för att tända av.-  Inte illa.-  Vi kör till nästa by, jag har en släkting där också. I hennes hem kommer jag att genomlida abstinensen. Har du något begrepp om vilken smärta det är?-  En smärta som alla andra.Jag själv kände ett annalkande migränanfall. I Moskva brukade jag ringa jourhavande läkare och betala för att få en spruta med någonting som fick mig att falla i sömn. Om de dröjde rullade jag på golvet och skrek. Det brukade vara en och samma kvinnliga läkare som kom till mig. Jag mindes så väl hennes ring med en skinande sten. I detta sken brukade smärtan stillna. -  ...en skummande pokal jag tömmer, till brädden fylld med glödhet smärta, i jätte salar dansar ensam,och jag förmår ej styra kroppen. Och mitt i dansen smärtan kröner min hjässa med en krans av flammor.-   Vem har skrivit det?-   Jag. Var snäll och sluta röka.Slava berättade lättsamma roliga historier för att distrahera mig. Ett par timmar senare började smärtan avta, något som aldrig hänt mig förut. Mina migränanfall brukade vara upp till tolv timmar. Jag somnade när anfallet var över.När jag vaknade såg jag att Slava stirrade på mig lite konstigt.-  Jag trodde du var död. Du var så blek. Och jag tänkte att jag hade ett lik med mig.-  Och vad tänkte du göra med liket?-  Jag bestämde mig för att ta hem det.Vi kom till byn till mitt i natten och kretsade länge på de tomma gatorna som svällt upp av regnet. -   Jag minns ju, huset låg precis bredvid kyrkan.Här var det. Vi såg en störtad kyrkokupol och en igenspikad port. Vi fick knacka länge.Till slut öppnade man för oss med följande ord:- Ja jag trodde det var alkisarna igen. Jag brukar ge dem vodka, de kommer med fisk. Slava låg hopkrupen i sängen. Abstinensen gick på sin andra dag.- Gå och ring till Moskva. Be dem komma hit med någonting smärtlindrande.Jag gick till posten, men dörren var låst trots att det var under arbetstid. Jag satte mig ner och väntade, och kassörskan kom när min lust att ställa till skandal hade runnit ut i sanden. Jag ringde Moskva, där en röst som tillhörde en person som verkade lida av baksmälla sa: "Vi kommer med det han vill ha. Vänta på oss". En hel dag fick vi vänta utan att någon kom. -   Sluta köra så fort. Slava stannade bilen:-   Ut med dig.-   Snälla Slava, men ...Han slängde ut mig och körde i väg. Jag gick upp, skakade dammet av mig och tänkte: "en sådan fantastisk morgon, ensam på en stor väg i discodräkt." Handväskan låg kvar i bilen. När början på dagen var så fantastisk - hur skulle då slutet bli?Jag kom till Moskva med en finsk lastbil med mjöl. Den glade finske lastbilsföraren var ljushårig, och såg ut som om man hade pudrat honom med mjölet. Jag lovade att ge mig åt honom samma kväll - men man behöver ju inte hålla alla sina löften. Därhemma ringde jag Slava. Samma baksmälleröst upplyste mig om att han inte var hemma.Senare på kvällen fick jag höra att Slava hade omkommit i en singelolycka.

På väg till kyrkogården köpte jag en praktfull mörkröd ros. Två karlar i militärskjorta höll på att jämna till gravkanterna.-  Det var en djup grav. Får jag slänga dit min ros?-  Gör inte det. De döda mår dåligt av det.-  Varför det?-  Vet inte. Man brukar säga så.Jag plockade fram pengar ur väskan som jag höll i beredskap.- Gott folk, kan ni inte gräva ner mig kvickt? Jag tänker inte röra en fena.De drog bort mig från graven, hällde upp vodka och tvingade mig att dricka.Begravningståget visade sig, men jag ville inte bli sedd. Istället satte jag mig i en glänta i närheten och tittade på foton av Slava. Runt omkring mig växte täta buskar fulla med röda bär. Plötsligt började buskarna skaka som om en björn var i annalkande, och en jättekärring visade sig. Hon plockade bär i ett plåtkrus, och sa:
 -   De är så söta. Jag älskar söta saker.-   Går de att äta?-   Smaka själv.Men det vågade jag inte.Begravningen var redan över, och när alla gått hem gick jag tillbaka till graven. Bland blommorna fanns några brinnande ljus. Vädret började slå om, och en kall vind släckte ljusen. Jag tände dem igen, skyddade dem med blommorna och bestämde mig för att stanna kvar så länge de brann.Det började regna. Det blåste allt starkare. Det var ju bara dumt att sitta här och frysa och bli blöt!Plötsligt kände jag mig just så bra som jag alltid känt mig under de mest förtroliga samtalen med Slava. Jag förstod att mitt liv hädanefter skulle bli spännande och lyckligt, för att Slava från sin himmel skulle se det som en bra film. Jag förstod också att det snart skulle börja störtregna, och att jag skulle åka hem.Framme vid busshållplatsen såg jag att man enligt tidtabellen skulle kunna tillbringa där resten av sitt liv. Trakten verkade obebodd, men en gul
Citroën stannade plötsligt framför mig.-   Vart ska ni?-   Till järnvägsstationen. Egentligen till stan. Regnet föll som en tjock mur omkring oss, ochbilföraren och jag samtalade på det mest trevliga sätt hela färden till Moskva. Han var en blond flegmatisk glasögonbärare, i hög grad lik sin Citroën, men det visade sig att han var affärsman och älskade jazz.Han skjutsade mig ända fram till porten, vägrade ta betalt, och frågade mig inte ens om mitt telefonnummer.