JAG ÄR HOS DIG  
 Vintern föll sönder intensivt och utan återvändo när Matilda kom till sin barndoms stad för att vara hos sin moster. Hon flanerade, försökte få igång sina sentimentala minnen, men det mekaniska rotandet bland händelserna kopplades inte till några som helst känslor. Hon gick bara längs minnenas korridor, och det enda som fanns på bägge sidorna var låsta dörrar.I stadsparkens mitt fanns en damm. När hon var barn satt hon ofta borta vid dammen och tecknade. En vardag hade det börjat det regna kraftigt mitt på dagen, så Matilda sökte skydd under ett gammalt träd. En kraftigt byggd farbror iklädd gummistövlar och lång svart regnkappa gick omkring och sneglade på henne. Akvarellfärgerna rann från pappersarket, där det fanns en tämligen ofullkomlig skiss av ett stort gult hus med vita pelare och en bred trappa ner mot en damm med grumligt vatten. Sjöjungfrurnas hår böljade i dammen, men de själva gömde sig någonstans i gyttjan.Den konstiga farbrorn kom fram när hon var färdig med teckningen. Han ställde sig framför henne och öppnade sin kappa. Under den fanns ingenting. Rättare sagt, ingenting som kunde intressera Matilda.De stod en stund mitt emot varandra. Sedan gick de åt var sitt håll.Nu var hon framme vid kullarna. På den ena låg hennes skola, på den andra fanns kyrkogården. När hennes familj hade flyttat in, sades det att förr i tiden var hela området en enda stor kyrkogård. Matilda gick in i det välbekanta trapphuset och stannade en trappa upp. På fönsterbänken fanns en inskription: "Här bor jag ". Genom fönstret såg hon några små barn i färgglada overaller leka i sandlådan.För tjugo år sedan hade det stått en sexårig pojke därnere. Han hade tittat upp mot ett dystert grått jätte hus med svarta rektanglar som var fönster. Runt omkring syntes hus som inte var färdigbyggda. De liknade ruiner. Grävskoporna rörde sig i den grå sörjan, lyftkranarna reste sina huvuden ur lergroparna. Pojkens ögon var gröna  ­


men glödde som guld. I detta bruna byggkaos sökte ögonen en liten ö av rent ljus. Under tiden höll hans föräldrar på att lasta av sina möbler ur lastbilen. Han fick syn på en jämnårig flicka.- Hej. Jag heter Matilda. Vi bor på samma trappa.Flickan var klädd i samma färger som omgivningen. Hennes kastanjebruna lockar fladdrade som fjädrar, och zigenarögonen betraktade nådigt nykomlingen.-  Jag ropade och ropade på dig genom fönstret hela tiden men du kom aldrig. Vad heter du?-  Robert. Jag såg dig inte.-  Ljug inte. Du titta de ju rakt upp på mig. Det är jätteskitigt här, visst? Men kom ,jag vet ett ställe där det är fint. Där man kan se fina konster. Hänger du med?- Ja.Barnen tog varandra i handen och gick genom porten mot de sneda gravkorsen som badade i höstblommor. Mossan lyste på gravstenarna, gångarna var beströdda med gula höstlöv. Till hälften utsuddade ansikten betraktade dem från

 

de emaljerade medaljongerna med födelse- och dödsår.- Här är det.Matilda stannade framför en liten grav märkt 1961-1967.- Det är min kompis Svetlana.En smal glödande lönn som fanns i närheten började gunga i takt med vinden, som hälsade med gult lövfyrverkeri från gångens andra ände.-  Här känner jag alla och är kompis med alla, sa Matilda stolt.-   Deras skor var tunga av all smuts som fastnat under sulorna. De höll varandras händer och brydde sig inte längre om några polar - deras fötter var ändå sedan länge blöta.-  Jag är traktor. R-r-r-r...-  Jag är terrängbil. Spionbil. Jag är ljudlös.-  Då ska jag vara en månbil.-  Tyckte du om mitt ställe?-  Det var jätte fint ! Men jag har också någonting vackert!-  Var då? Får jag se ?-  Jag har det hemma. Vi kan gå hem till mig så får du se själv!


 

 -  Jag får inte komma hem för sent. Då får jag stryk. Men är det verkligen någonting jättevackert?-  Du får se själv! Det är min mamma.-   Kristina satt på en låg stol framför spegeln och kammade sitt långa svarta hår. Hennes sidenrock i flamingofärg slutade precis vid de söta pampuscherna. Hennes mandelformade vinda ögon betraktade i spegeln den trollbundna lilla flickan som satt och åt söt konserverad paprika från ett litet fat.-  Vill du ha lite till?-  Ni liknar en gudinna, en furstinna och en varginna.-  En varginna?-  Min mamma sa det. Hon såg er genom fönstret när ni flyttade in sakerna. Då sa hon "det var mig en riktig varg i fårakläder!" Allt detta hände för tjugo år sedan. På den gamla kyrkogården vill ingen veta av henne längre. Matilda gick mot huset, gick tre trappor upp.Dörren till lägenhet nrl5 stod öppen.  Kristina passerade hallen och försvann i ett av rummen. Vad klumpigt hon gick! Hennes skönhet var borta - det långa silkehåret, numera klippt och upplagt med papiljotter, såg ut som en peruk, och hennes smala smidiga kropp hade under årens lopp blivit tung. Förr i tiden bar hon lång men luftig klädsel, nu hade hon en kort kjol i tjockt ylle som knappt täckte hennes svullna knän. Det drog från lägenheten - hon vädrade för att få bort lukten av bränd mat. Plötsligt hördes buller, den bortersta dörren öppnades, vita gardiner flög upp, och i rummet sågs Robert sitta och läsa vid skrivbordet. En tunn rökslinga kom från hans osläckta cigarrett i askkoppen. Han gick upp för att stänga och fick syn på Matilda.-   Inte visste jag att du bodde kvar här.-   Matilda! Vad har hänt med dig?-   Tyst.Kristina kom ut i korridoren igen.-   Vem är härinne?-   Jag talar i telefon. Kristina såg misstänksam ut:-   Nu kan det vara färdigvädrat. Stäng dörren.

 

 Matilda började långsamt gå nerför trappan. När hon var på väg ut hördes plötsligt:-   Vänta, Matilda, vänta!-   Vad gör du om någon frågar vem du pratar med igen?-   Vi kan väl gå någonstans... kanske till kyrkogården?-   Kyrkogårdar har jag fått nog av! Låt oss gå till skolan. Vi klättrar upp på taket. Jag vill se vårt bostadsområde, jag har inte varit här på så länge. Och så ska du berätta för mig vilket liv du levt under hela denna tid.-   Ett dåligt liv.-   Det är bättre att leva ett dåligt liv än att inte leva alls, tro mig. Jag, till exempel, lever inte. Men jag existerar. Det gamla taket var solvarmt, och de kunde se ut över hela området.-   Vad är det för byggnad bredvid grustäkten?-   Det är den nya biografen. Har du "existerat" länge?


-   Inte så värst länge. Min existens är så begränsad. Enda glädjen är att betrakta. Tur i alla fall att jag var konstnärinna i livet.-   När vi var barn brukade du stanna länge på kyrkogården. Var det verkligen ingen av dina osynliga vänner som berättade för dig hur det var efter döden?-   De var lika osynliga för mig som jag nu är för dig. Men de hade det också på ett helt annat sätt. Det finns inga självmördare bland dem som ligger där. De är fria medborgare i sina båda världar. I den ena äger de allt de behöver för att vara lyckliga. I den andra har de alla gamla band.-   Varför gjorde du det?-    Vad ska man säga. En person hade lyckats övertyga mig att jag inte var någonting överhuvudtaget. Och att jag heller aldrig skulle bli något. Först nu har det gått upp för mig vilken dumhet jag gjorde.En samstämmig barnkör började sjunga någonstans därnere.-  De har sånglektion! Det skulle allt vara roligt att veta hur det där aset, "min första fröken" har det nu för tiden.


Robert och Matilda gick i samma klass. Lärarna i skola nr 99 utmärkte sig inte genom några större pedagogiska talanger, men klass IB var extra utsatt. Deras lärarinna, en liten fräknig råtta vid namn Valentina Vladimirovna, tyckte att musikalisk fostran av skyddslingarna var det viktigaste som fanns. Klara barnröster sjungande en sovjetpatriotisk sång överröstade skriken från den som kröp i gången mellan skolbänkarna medan lärarinnans korta ben i svarta lackskor med vass klack sparkade hans eller hennes kropp.Matilda och Robert skilde sig från de andra genom att de snabbt glömde smärtan. Därför fick de mest stryk av alla. Lärarinnans gnälliga falsett ropade ofta deras ovanliga namn, men det misshagliga paret hyste ingen fruktan. Då kom den uppfinningsrika pedagogen på en annan metod :- Matilda, Robert! Varför trycker ni er sådär mot varandra, som fästfolk? Titta inte på varandra, ni ser ut som om ni tänker börja kyssas när som helst! När kärleken är så stor, då har ni säkert ingen tid över för läsningen! 
 Snart började hela klassen skratta åt dem. De började gräla med varandra: "Robert, du får inte hålla mig i handen hela tiden!", "Matilda, jag ska bara spela lite fotboll med killarna och kommer tillbaka strax."Men han kom inte tillbaka.Varför bor du hos din moster? frågade Robert.-  Vi "existenser" kan bara vara hos släktingar eller mycket nära vänner. Min stackars moster känner på sig min närvaro. I går kunde hon inte sova. Hon låg och vred sig hela tiden i sin säng, sen gick hon upp och tände i taket och sov med lyset på resten av natten. Jag kan inte vara hos henne så värst länge till.-  Vill du inte vara hos mig?-  Det vill jag, jag måste vara hos någon. Men i så fall måste du vara ensam, och hela tiden på resa. Jag kan inte stanna på ett ställe. Man fångar in mig och skickar mig dit jag hör hemma.


-  Att resa hela livet, det är fantastiskt. Men vad ska man äta? Var ska man sova? Du behöver ingenting av det, men jag kan inte gå på gatan och tigga!-  Det enda jag har kvar är synen. För min värld är den inte särskilt skarp, men för din värld duger den bra. Jag kan se var det finns tomma lägenheter, förlorade eller gömda pengar, kasserade men dugliga båtar. Ingen tegelsten kommer någonsin att falla på ditt huvud. Ingen rutten trappa kommer att brista under dina fötter. Vi kan fritt passera alla länders gränser, alla kontroller. Den röda solen som smält under dagen svalnade gungande i vattnet. Tomma ölburkar rullade på kryssningsfartygets däck. Robert satt i en vilstol och betraktade kullarna på de gröna tropiska stränderna.-  Jag trodde inte att det skulle gå att passera. De kollade så noggrant.-  Det finns alltid ögonblick när de inte är uppmärksamma.-  Fantastiskt! Ett sådant liv kunde jag inte ens drömma om. Jag vill faktiskt fråga dig en sak. Man säger att när en människa dör kommer en benig figur i ett vitt lakan med en lie. Är det sant? Fick du också se Liemannen?-  Det kommer någonting till var och en, men det är olika. Till mig kom en lång farbror i gummistövlar och svart kappa. Han öppnade kappan, där fanns ingenting. Jag träffade honom förresten en gång när jag var barn. En otrevlig figur. Robert och Matilda hade dolt för föräldrarna att de blivit ovänner, och fortsatte göra läxorna tillsammans hemma hos någon av dem. En gång kom grannbarnen dit och ville leka kurragömma.Utan att ha kommit överens i förväg gömde sig både Robert och Matilda under sängen. Först låg de med ryggen mot varandra, sedan vände de sig om och började kyssas som galningar. De andra Barnen letade länge, bestämde de sig sedan för att de hade flytt, och gick hem. Den siste som lämnade rummet släckte lyset.- Robert, viskade Matilda i hans öra. Låt oss aldrig mer gräla med varandra. Nu ska vi vara vänner under resten av våra liv. Vi ska aldrig mer skiljas åt. Jag är för alltid hos dig.